Introduktion

Hej!

Jag heter Bella, och jag är 24 år gammal. Jag bor i Gävle tillsammans med mina älskade katter. Jag har Aspergers Syndrom, är deprimerad, bitvis självmordsbenägen och dessutom överviktig. Jag kämpar med det mesta, allt kan vara jobbigt ibland, från att duscha till att handla till att träffa människor. Jag har rätt många "problem", och jag behöver egentligen ganska mycket hjälp. Tyvärr är det inte någon som lyssnat än så länge, och det verkar inte finnas någon som förstår att jag måste ha hjälp NU, så nu tänker jag skriva en blogg. Det är dels för att låta andra veta att Asperger inte är någonting lätt att leva med, men också att man inte alls är dum i huvudet för att man har det. Vi är annorlunda helt enkelt. Jag vill också göra mig hörd när det gäller olika myndigheter och hur jag blir behandlad, för jag hoppas att det kanske finns någon som läser detta och inser att de inte heller får den hjälp de har rätt till.

Det vanligaste är att människor inte vet och förstår att Asperger är en form av autism. Jag brukar bli kallad lat eller korkad för att jag inte orkar eller förstår. Jag får också slängt i ansiktet att jag gömmer mig bakom någon som inte finns på riktigt. "Vadå Asperger? Nej, det finns inget som heter så." Jo det gör det. Det är på riktigt, och precis lika verkligt som cancer eller brutna ben. Jag tänker skriva både om stora grejer och om små grejer. Hur jag gör i vardagen, om jag orkat diska, samt om jag har något viktigt möte eller har stött på ännu en människa som vill trycka ner mig och min diagnos.

Jag är för närvarande sjukskriven i väntan på en diagnos. Det är värt att nämna att pga ett sjukt system och en jävla massa strul så måste jag göra en ny utredning för att min Asperger diagnos ska kunna officiellt fastställas. Jag har Asperger, det har jag fått bekräftat av flertalet läkare/psykologer/etc, men officiellt har jag inte det på grund av skitstövlar om inte vet vad de håller på med. Jag vill ha en diagnos, inte för att den förändrar något i mig egentligen, jag vet ju redan vem jag är och det förändras inte. Däremot har jag mer rättigheter. Jag väntar på utredning och på att få hjälp för min depression, och även på att få göra en gastric bypass. Många bollar i luften, kan man kanske säga. Jag söker aktivt nytt boende då jag fått krav på mig av Soc att avbryta mina studier och då måste jag flytta ut härifrån och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jag mår redan väldigt dåligt pga stress och depression, och det blir inte bättre för att jag står med kängan i röven och måste ut.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror jag lämnar det här för tillfället. :)