Jag har fått lägenhet!

Jag har fått lägenhet!!!!!!!!!!111111

Första februari flyttar jag till en tvåa på 53 kvadrat på Brynäs!!!!!! Åh, jag är så jävla glad! Soc godkände hyran och allt, det trodde jag ALDRIG då den dels ligger över deras gräns och dels får man egentligen inte ta en lägenhet dyrare än den man har (och den nya är 1000(!!) kronor dyrare). Men JAG FICK DEN! Äntligen soc, ger ni mig glädje och inte bara panik och gråt och ångest!

Dessutom har jag och Kickelick varit på dollarstore och köpt lite fina och billiga grejer! Jag köpte en stor jättefin svart kudde med "I heart my cat" i stor text på. Och ett Simpsons ölglas, en jättebillig kattleksak (som en kickeroo fast mindre och mycket billigare) som Remus ÄLSKAR, en Alice i Underlandet bok för 10:-, läppsyl, hårborste och fotkräm för extremt torra fötter osv. Jag var jätteledsen först, för igår bröt jag ihop (blandade piller och alkohol plus skar mig) och idag var jag helt trasig. Besöket i djuraffären knäckte mig och jag började gråta, men sedan började det vända. Det började med kudden, och sen, nu, lägenhet. SÅ FUCKING JÄVLA SKÖNT! Det är MIN lägenhet då, jag kommer aldrig behöva oroa mig för om soc kommer ge mig pengar till hyra eller inte, eftersom DE nu godtagit den lägenheten som min. 

Också ska jag sitta hundvakt åt världens goaste hund idag och inatt!

Långt inlägg, men jag är glad, för första gången på rätt länge. Och ikväll ska Kickelick och jag busa med hundar och pela tv-spel och julpynta hennes lägenhet!

Min katt har nu somnat in. Jag tar en bloggpaus tills jag klarar av att hantera det. Jag bröt ihop inne hos veterinären och jag har brutit ihop i småbitar under dagen. Nu ska jag ta en sömntablett och försöka stressa ner tillräckligt för att sova.

Hej hej.

Inlägget blir på engelska för jag klipper in den från en annan blogg.

He's not even seven. He would have turned seven in January. That's not old for a cat. He should be able to live another ten years. I fucking want him to live another ten years. Who gets to decide that my cat should die at this age?! Huh? Who gets to decide that I can't grow old with my cat. It's not fair. He's my cat. I love him so much I can't even breathe. I feed him. I play with him. I take him to the vets and I've done everything within my power to help him. How is that fair?! Some people put their cats to sleep over nothing, or just open the door and let them out to fend for themselves. I wouldnever do that. Ever. I would gladly pay hundreds of thousands of money if it meant my cat getting better. How is it fair that owners who see their cats as "just" a pet take them to the vet, pend $40 on a few shots and then get to take them home?

I want my cat to be fixable. I want the vets to have a damn answer. I want to find out that there's a way to improve his life even if it's ridiculously expensive. I hate knowing I've tried everything because I still have so much fight in me. I still have so many more things I want to try. DAMN whoever's decided my cat gets to be sick and die before turning seven. DAMN whatever's out in the universe that decides these things. DAMN random if that's how it is. DAMN THEM! It's just not fair. My cat shouldn't have to go through this, and neither should I. I don't know how to live without my cat. He's MINE. I LOVE him. I WANT him. Why isn't that enough? Why isn't it enough that I love him and would do anything for him?

God I'm so fucking angry. I don't even know at what. I just am. I get angry when I talk to people who have cats who have lived into their 20s while the owners never took them to the vet or had them insured. It makes me so fucking angry that they did everything wrong and they didn't have to say goodbye to their best friend at the age of six. I did everything right, FUCKING EVERYTHING, why does my cat have to die?! Why does my fucking cat have to die?!

IT'S NOT FAIR. IT'S NOT FAIR. IT'S NOT FAIR!

None of this is fair. Nothing is fair that it's past 5AM and that at 10AM his heart is going to stop. It's not fair that I have to leave him there. It's not fair that I never again get to wake up with him underneath my covers, or see his stupid self trip because he's so fucking unbalanced. I never again get to see him wobble forward since he only has three legs, and I'll never again be awoken in the middle of the night because he just had to headbutt me.

None of this is fair, and I'm hurting so much. I tried sleeping, but could only manage for an hour or two. Now I've got all these tears in me and I'm crying so hard I can barely see, and yet they won't stop. It feels like they'll never stop. Why my cat? Huh? Why MY cat? Why MY FUCKING CAT WHEN I LOVE HIM SO FUCKING MUCH!????! He's always been there for me. If I have a panic attack on the floor he comes over to see if I'm okay. If I'm on the bed crying he comes over to see if I'm alright. Whenever I come home he meets me by the door, and sometimes he gets to excited that I'm back he'll rise up on his back legs and keel over so he lands on his stupid back.

How is this fair?

I love my cat. So much. Why is he being taken away from me?

På måndag somnar min ena katt in.

Efter att ha haft honom i över två år tvingas jag till sist inse att det inte är rätt för honom att tvingas leva så här längre. Han har stora mentala problem och får titt som tätt rejäla och våldsamma anfall. Sist bet han sönder duschslangen, rev mig i bitar, innan han kissade på sig och ramlade ihop i en hög på golvet. Gången innan det sprang han rakt in i en vägg. Också har han börjat kissa fel. Jag har varit hos veterinär många gånger och provat allt. Jag har även ringt en person som är expert inom kattbeteende. Det är helt enkelt dags för min katt att få somna in och slippa ett ovärdigt liv där han helt tydligt inte är lycklig.

Det gör ont i hela mig, och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan honom. Denna helg tänker jag stänga in mig i lägenheten och gråta i hans päls. Han är min prins. Min bästa vän. Jag kommer aldrig glömma hur mycket jag älskar honom. Han har varit min sol i över två år, och det är förbannat jävla orättvist att han inte ens får fylla sju.

Gandalf. <3

Viktigt att påpeka.

Det känns viktigt att bara påpeka lite kort att alla som har Aspergers Syndrom inte är exakt likadana. Det finns olika grader och alla människor fungerar olika. Därför handlar denna blogg om hur JAG lever med Asperger, medan andra som har AS kanske inte alls känner igen sig. :)

Nu glöder det i pekfingret eftersom det förhoppningsvis släpps nya direkt lägenheter om fem minuter!

KÖR HÅRT.

Så vare det där med Asperger trötthet...

Sovit nästan hela dagen, inte gjort något, och bara tagit det lugnt. Nyss var jag på en jättekort promenad med min vän och var tvungen att stanna och sätta mig ner flera gånger för att inte svimma. Och nu är jag så trött att jag knappt orkar sitta upp och tänkte göra mig klar för sängen. Det är skitjobbigt, men det är skönt att jag har vänner och familj som stöttar mig och inte säger åt mig att sluta vara så lat. Det måste vara den värsta käftsmällen man kan få. Speciellt om den kommer från någon som borde förstå. Eller i alla fall lita på mig när jag berättar hur det är.

Nu bjuder jag på en mysig kattbild och därefter blir det kväll.

Hur gick det då med dagens mål?

Nå, jag hade satt tre väldigt uppnåbara mål för dagen. Har jag fullföljt dem? Nja. Jag duschade igår innan jag gick och la mig, diska har jag inte haft någon energi till övers för och jag behövde inte ringa min soc person eftersom denne ändrade sig helt plötsligt angående vad som tidigare sagts. Jag har dock varit extremt trött idag, och det märks att jag har stressat upp mig rejält senaste månaden. Jag somnade vid 3, vaknade vid 6 för att kolla lägenheter. Somnade om efter 8, vaknade vid 2 (har jag för mig) och var vaken en stund. Åt, läste, kikade runt. Därefter somnade jag vid 3 och vaknade nu strax efter 7. Och jag är fortfarande trött, så jag planerar att äta och dricka och sedan sova igen.

Det här är något som är rätt typiskt för mig. Jag planerar att göra även de enklaste saker, men sedan när det blir dags har jag ingen energi kvar. Jag undrar hur de som säger åt mig att sluta vara så lat och skaffa ett jobb tänker. Jag har idag gjort i princip ingenting, men ändå är jag så mentalt utmattad att jag knappt kan sitta upp. Hur i hela friden skulle det fungera på ett arbete? Ok, jag kommer dit, jobbar ett kvarts skift, sätter mig sedan och gråter i en garderob... Ja men det låter väl heeelt underbart. Eller?

Det är inte så att jag aldrig vill ha ett jobb, för det är fel. Jag vill jobba. Jag vill studera. Jag vill uppfylla mina drömmar och skaffa familj och försörja mig själv. Det är väl självklart! Men jag KAN inte just nu. Det är ingenting jag kan trolla så att det fungerar, utan jag behöver hjälp först med att hantera min diagnos (och se om det finns fler) innan jag kan arbeta. Jag oroar mig lite inför årsskiftet, för i början var det endast planerat att jag skulle vara sjukskriven fram tills dess. Jag är inte på något vis redo för att studera eller arbeta än. Jag hoppas min läkare kan förstå det.

Suck, nu blev det ett sånt där långt inlägg igen. Ber om ursäkt. Nu ska jag göra te.

Men kan folk fatta att jag har Asperger eller?!

Nu har jag gått omkring och varit stressad och ledsen hur länge som helst över något om tydligen inte är ett krav. Jag hade frågat, rakt ut, om vad jag måste göra nästa gång innan jag får pengar från soc. Jag fick veta att jag "måste" avbryta mina studier. Jaha, okej, inte så kul. Jag har en månads uppsägningstid och det betyder att jag skulle stå utan bostad den 1:a januari. Det har jag haft panik över och både supit mig full över och bara störtgråtit. Idag får jag mejl om att det inte på något sätt är ett krav. Men ursäkta?! Och hur i helvete skulle jag veta det? Jaja. Nu är det som det är och jag tänkte absolut kräva att få en ny handläggare eftersom denna person kanske är jättesnäll, men tydligen inte kan förstå att jag har Asperger och alltså tar allt väldigt bokstavligt (något jag förklarat för denne).

Jag blir så satans trött.

Så gick den här dagen åt helvete.

Inflytt första februari på alla tre lägenheterna. Låter bra? Nej, det är inte bra. Min soc kontakt har satt som krav på mig att jag ska avbryta mina studier innan jag får pengar denna månad. Alltså måste jag göra det idag eller imorgon, annars får jag inga pengar i tid. Då blir jag hemlös den första januari eftersom jag har en månads uppsägningstid. Och där sprack det. Jag har ingenstans att ta vägen i en månad, och jag har inte mental kapacitet för att hantera mer nu. Jag orkar verkligen ingenting mer. Varför får jag aldrig vara glad?

Det lönar sig att gå upp tidigt!

Alarmet ringde klockan tre minuter i sex, och då hade jag sovit i ungefär två timmar. Helt yrvaken lyckades jag fattar varför i helsike jag blev väckt och skyndade mig till datorn. Jomen, se där, exakt klockan 6 släpptes ett gäng nya direktlägenheter! Och jag lyckades hamna top 5 på tre olika lägenheter!!!

En på Brynäs och två i centrala Gävle. Jag står som nummer två på två av dem och fyra på den andra. Efter en snabbkoll inser jag att jag kan tänka mig att bo i vilken som helst av dem. Så nu måste jag gå på visning och kolla in dem och sedan svara "ja" fort som satan. Jag kan inte riskera att jag missar dem eller måste säga ja utan att ha sett dem. Tänk om de är helt fruktansvärda?! Jag vet redan vilken jag vill ha, en tvåa, men den är utan balkong. Nåja, helst vill jag ha den andra tvåan men där är jag på plats fyra så inte så troligt alltså. Den tredje lägenheter är en etta, helt okej det med. Dessutom har den och lägenheten där jag står som nummer fyra balkong! Gud vad jag vill ha balkong. Inte bara för min skull utan även för katternas skull.

Nåja. Nu när jag skrivit av mig lite ska jag krypa ner i sängen igen och njuta av värmen. Tjingeling!

Mål för imorgon, onsdag.

Jag har insett att jag behöver mål för varje dag, små mål, så jag vet vad jag ska göra. Så att jag också får det planerat ut fint framför mig, för då blir det lättare att låta bli att sätta för stor press på mig själv. Problemet är att jag orkar ibland. Jag orkar jättemycket, ibland. Jag kan diska, laga mat, tvätta, handla, gå på möten, etc, och allt på samma dag. Dock blir jag så psykiskt utmattad efteråt att jag bara gråter och inte kan kliva ur sängen. Jag måste lära mig och inse att det går inte att få allt gjort på samma dag. Jag kan inte det. Herregud, jag är inte ens rätt medicinerad, klart jag inte kan köra på och på och på.

Så. Imorgon ska jag...

1. Diska en omgång disk till
2. Duscha
3. Ringa min soc person
4. Leta efter lägenhet

Det som kommer bli jobbigast är att ringa min soc person, eftersom jag inte har mycket till övers för henne. Hon är ju säkert jättesnäll egentligen, men hon har ingen koll alls på vad Asperger är och vad det innebär. Till exempel så var det ett krav på mig förra månaden som hon tyckte att jag skulle ha underförstått, och jag fungerar inte så. Man måste säga rakt ut bokstavligen till mig vad man vill jag ska göra, annars förstår jag inte. Jag kan inte läsa mellan raderna eller tänka "ja men så borde det ju vara". Det ser jag verkligen inte fram emot. Ser inte heller fram emot att kliva upp klockan 6 och be till gudarna att de släpper en direktlägenhet relativt centralt. Jag måste ordna en ny lägenhet, jag vill inte bli hemlös i januari, och jag har inte tillräckligt med poäng.

För de som är nyfikna på hur det fungerar här, så kan jag försöka förklara lite snabbt.

Hyr man igenom det bolag jag använder mig av får man poäng för att man hyr av dem. Det är dessa poäng som avgör vilka lägenheter du kan få. Jag har lite över 300 poäng. Lägenheterna släpps antingen till "torget" eller "direkt". Släpps en lägenhet till torget är det poängen som räknas. Alla lägenheter som inte ligger flera, flera mil utanför stan försvinner till de som har långt över 2000 poäng. Ibland 3000 eller 4000. Jag kan inte tävla med dem, så enkelt är det ju. Man får även endast lägga intresseanmälan på tre lägenheter samtidigt, och det gör det hela ännu klurigare. Dock erbjuds lägenheten endast till de fem första på listan, därefter (om inget kontrakt skrivits) åker den ut på torget igen och då måste man lägga ny intresseanmälan. Alltså, ligger jag på plats 6 på en lägenhet är det korkat att ligga kvar där eftersom jag inte kan få den ändå.

Med direktlägenheterna är det lite bättre. Där handlar det om först till kvarn istället. Det är där jag kan ha en chans. Dock släpps de kring sex snåret på morgonen så det gäller att ställa klockan. Även där erbjuds lägenheten endast till de fem första. Därefter ser man vilken plats man ligger på (typ 3 av 5) och sedan får man tacka ja eller nej. Tackar någon före mig ja, men bestämmer sig för att inte ta lägenheten efter det så kan jag bli erbjuden den om jag tackat ja också. 

Krångligt värre, jag vet.

Nu ska jag lägga mig och kolla på Rose Red innan det blir The Big Bang Theory och sömn. Inlägget blev bra mycket längre än jag tänkt, men nåja. Det får väl vara så då. Tjingeling!

Absolut ingen ork.

Just idag är det väldigt tufft. Jag har absolut ingen ork, alls. Jag är trött och omotiverad. Jag kom nyss hem efter att ha sovit hos en kompis i över en vecka, och jag har knappt orkat dammsuga. Det står hur mycket disk som helst i mitt kök och jag orkar bara inte. Jag har diskat några tallrikar, men något mer orkar jag inte diska idag. Jag måste äta, för jag har inte ätit något idag, men jag orkar inte det heller. Jag har ingenting som går riktigt fort (lögnhals där, du har snabbmakaroner) och jag har ingen energi alls. Suck. En sån där Asperger dag, där man är hur trött som helst fast man inte gjort något. Det är dagar som denna jag brukar få höra att jag är så jävla lat, och att jag måste skärpa mig. "Sluta såsa, skaffa ett jobb nu!"

Alltså, förlåt mig, men jag har inte ens orkat duscha på över en vecka... ska jag alltså orka jobba åtta timmar om dagen? Det är så orimligt att det inte ens går att förklara. Suck.

Introduktion

Hej!

Jag heter Bella, och jag är 24 år gammal. Jag bor i Gävle tillsammans med mina älskade katter. Jag har Aspergers Syndrom, är deprimerad, bitvis självmordsbenägen och dessutom överviktig. Jag kämpar med det mesta, allt kan vara jobbigt ibland, från att duscha till att handla till att träffa människor. Jag har rätt många "problem", och jag behöver egentligen ganska mycket hjälp. Tyvärr är det inte någon som lyssnat än så länge, och det verkar inte finnas någon som förstår att jag måste ha hjälp NU, så nu tänker jag skriva en blogg. Det är dels för att låta andra veta att Asperger inte är någonting lätt att leva med, men också att man inte alls är dum i huvudet för att man har det. Vi är annorlunda helt enkelt. Jag vill också göra mig hörd när det gäller olika myndigheter och hur jag blir behandlad, för jag hoppas att det kanske finns någon som läser detta och inser att de inte heller får den hjälp de har rätt till.

Det vanligaste är att människor inte vet och förstår att Asperger är en form av autism. Jag brukar bli kallad lat eller korkad för att jag inte orkar eller förstår. Jag får också slängt i ansiktet att jag gömmer mig bakom någon som inte finns på riktigt. "Vadå Asperger? Nej, det finns inget som heter så." Jo det gör det. Det är på riktigt, och precis lika verkligt som cancer eller brutna ben. Jag tänker skriva både om stora grejer och om små grejer. Hur jag gör i vardagen, om jag orkat diska, samt om jag har något viktigt möte eller har stött på ännu en människa som vill trycka ner mig och min diagnos.

Jag är för närvarande sjukskriven i väntan på en diagnos. Det är värt att nämna att pga ett sjukt system och en jävla massa strul så måste jag göra en ny utredning för att min Asperger diagnos ska kunna officiellt fastställas. Jag har Asperger, det har jag fått bekräftat av flertalet läkare/psykologer/etc, men officiellt har jag inte det på grund av skitstövlar om inte vet vad de håller på med. Jag vill ha en diagnos, inte för att den förändrar något i mig egentligen, jag vet ju redan vem jag är och det förändras inte. Däremot har jag mer rättigheter. Jag väntar på utredning och på att få hjälp för min depression, och även på att få göra en gastric bypass. Många bollar i luften, kan man kanske säga. Jag söker aktivt nytt boende då jag fått krav på mig av Soc att avbryta mina studier och då måste jag flytta ut härifrån och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jag mår redan väldigt dåligt pga stress och depression, och det blir inte bättre för att jag står med kängan i röven och måste ut.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror jag lämnar det här för tillfället. :)