Mål för imorgon, onsdag.

Jag har insett att jag behöver mål för varje dag, små mål, så jag vet vad jag ska göra. Så att jag också får det planerat ut fint framför mig, för då blir det lättare att låta bli att sätta för stor press på mig själv. Problemet är att jag orkar ibland. Jag orkar jättemycket, ibland. Jag kan diska, laga mat, tvätta, handla, gå på möten, etc, och allt på samma dag. Dock blir jag så psykiskt utmattad efteråt att jag bara gråter och inte kan kliva ur sängen. Jag måste lära mig och inse att det går inte att få allt gjort på samma dag. Jag kan inte det. Herregud, jag är inte ens rätt medicinerad, klart jag inte kan köra på och på och på.

Så. Imorgon ska jag...

1. Diska en omgång disk till
2. Duscha
3. Ringa min soc person
4. Leta efter lägenhet

Det som kommer bli jobbigast är att ringa min soc person, eftersom jag inte har mycket till övers för henne. Hon är ju säkert jättesnäll egentligen, men hon har ingen koll alls på vad Asperger är och vad det innebär. Till exempel så var det ett krav på mig förra månaden som hon tyckte att jag skulle ha underförstått, och jag fungerar inte så. Man måste säga rakt ut bokstavligen till mig vad man vill jag ska göra, annars förstår jag inte. Jag kan inte läsa mellan raderna eller tänka "ja men så borde det ju vara". Det ser jag verkligen inte fram emot. Ser inte heller fram emot att kliva upp klockan 6 och be till gudarna att de släpper en direktlägenhet relativt centralt. Jag måste ordna en ny lägenhet, jag vill inte bli hemlös i januari, och jag har inte tillräckligt med poäng.

För de som är nyfikna på hur det fungerar här, så kan jag försöka förklara lite snabbt.

Hyr man igenom det bolag jag använder mig av får man poäng för att man hyr av dem. Det är dessa poäng som avgör vilka lägenheter du kan få. Jag har lite över 300 poäng. Lägenheterna släpps antingen till "torget" eller "direkt". Släpps en lägenhet till torget är det poängen som räknas. Alla lägenheter som inte ligger flera, flera mil utanför stan försvinner till de som har långt över 2000 poäng. Ibland 3000 eller 4000. Jag kan inte tävla med dem, så enkelt är det ju. Man får även endast lägga intresseanmälan på tre lägenheter samtidigt, och det gör det hela ännu klurigare. Dock erbjuds lägenheten endast till de fem första på listan, därefter (om inget kontrakt skrivits) åker den ut på torget igen och då måste man lägga ny intresseanmälan. Alltså, ligger jag på plats 6 på en lägenhet är det korkat att ligga kvar där eftersom jag inte kan få den ändå.

Med direktlägenheterna är det lite bättre. Där handlar det om först till kvarn istället. Det är där jag kan ha en chans. Dock släpps de kring sex snåret på morgonen så det gäller att ställa klockan. Även där erbjuds lägenheten endast till de fem första. Därefter ser man vilken plats man ligger på (typ 3 av 5) och sedan får man tacka ja eller nej. Tackar någon före mig ja, men bestämmer sig för att inte ta lägenheten efter det så kan jag bli erbjuden den om jag tackat ja också. 

Krångligt värre, jag vet.

Nu ska jag lägga mig och kolla på Rose Red innan det blir The Big Bang Theory och sömn. Inlägget blev bra mycket längre än jag tänkt, men nåja. Det får väl vara så då. Tjingeling!

Absolut ingen ork.

Just idag är det väldigt tufft. Jag har absolut ingen ork, alls. Jag är trött och omotiverad. Jag kom nyss hem efter att ha sovit hos en kompis i över en vecka, och jag har knappt orkat dammsuga. Det står hur mycket disk som helst i mitt kök och jag orkar bara inte. Jag har diskat några tallrikar, men något mer orkar jag inte diska idag. Jag måste äta, för jag har inte ätit något idag, men jag orkar inte det heller. Jag har ingenting som går riktigt fort (lögnhals där, du har snabbmakaroner) och jag har ingen energi alls. Suck. En sån där Asperger dag, där man är hur trött som helst fast man inte gjort något. Det är dagar som denna jag brukar få höra att jag är så jävla lat, och att jag måste skärpa mig. "Sluta såsa, skaffa ett jobb nu!"

Alltså, förlåt mig, men jag har inte ens orkat duscha på över en vecka... ska jag alltså orka jobba åtta timmar om dagen? Det är så orimligt att det inte ens går att förklara. Suck.

Introduktion

Hej!

Jag heter Bella, och jag är 24 år gammal. Jag bor i Gävle tillsammans med mina älskade katter. Jag har Aspergers Syndrom, är deprimerad, bitvis självmordsbenägen och dessutom överviktig. Jag kämpar med det mesta, allt kan vara jobbigt ibland, från att duscha till att handla till att träffa människor. Jag har rätt många "problem", och jag behöver egentligen ganska mycket hjälp. Tyvärr är det inte någon som lyssnat än så länge, och det verkar inte finnas någon som förstår att jag måste ha hjälp NU, så nu tänker jag skriva en blogg. Det är dels för att låta andra veta att Asperger inte är någonting lätt att leva med, men också att man inte alls är dum i huvudet för att man har det. Vi är annorlunda helt enkelt. Jag vill också göra mig hörd när det gäller olika myndigheter och hur jag blir behandlad, för jag hoppas att det kanske finns någon som läser detta och inser att de inte heller får den hjälp de har rätt till.

Det vanligaste är att människor inte vet och förstår att Asperger är en form av autism. Jag brukar bli kallad lat eller korkad för att jag inte orkar eller förstår. Jag får också slängt i ansiktet att jag gömmer mig bakom någon som inte finns på riktigt. "Vadå Asperger? Nej, det finns inget som heter så." Jo det gör det. Det är på riktigt, och precis lika verkligt som cancer eller brutna ben. Jag tänker skriva både om stora grejer och om små grejer. Hur jag gör i vardagen, om jag orkat diska, samt om jag har något viktigt möte eller har stött på ännu en människa som vill trycka ner mig och min diagnos.

Jag är för närvarande sjukskriven i väntan på en diagnos. Det är värt att nämna att pga ett sjukt system och en jävla massa strul så måste jag göra en ny utredning för att min Asperger diagnos ska kunna officiellt fastställas. Jag har Asperger, det har jag fått bekräftat av flertalet läkare/psykologer/etc, men officiellt har jag inte det på grund av skitstövlar om inte vet vad de håller på med. Jag vill ha en diagnos, inte för att den förändrar något i mig egentligen, jag vet ju redan vem jag är och det förändras inte. Däremot har jag mer rättigheter. Jag väntar på utredning och på att få hjälp för min depression, och även på att få göra en gastric bypass. Många bollar i luften, kan man kanske säga. Jag söker aktivt nytt boende då jag fått krav på mig av Soc att avbryta mina studier och då måste jag flytta ut härifrån och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jag mår redan väldigt dåligt pga stress och depression, och det blir inte bättre för att jag står med kängan i röven och måste ut.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag tror jag lämnar det här för tillfället. :)